Det är en varm julidag i Paris andra arrondissement. Hela staden är trött efter gårdagens nationaldagsfirande. Vi är också lite trötta, storstäder i högsommarvärme sliter på en, och vi har just lämnat våra två gröna Fermobstolar vid sidan av fontänen i favoritparken Jardin du Palais Royal. Vi ska äntligen få besöka Paris senaste konstmuseum Pinault Collection men först ska vi få oss något att äta. Då händer det – vi snavar på Paris mysigaste restaurang.
Har vi hittat Paris mysigaste restaurang?
Av någon märklig anledning råkar vi gå vilse. Vi förstår på intet sätt var vi är, och inte heller vart vi ska. Helt plötsligt öppnar den trånga gränden upp sig i ett torg som får tankarna att gå till en italiensk småstad. Den obligatoriska kyrkan tornar upp sig på andra sidan torget och bredvid den ligger en uteservering uppdukad men helt tom på gäster. Det märkliga är att det inte fanns någon restaurang bakom den, endast en kal vägg. Trots det lockar den oss, kanske börjar vi redan nu misstänka att vi har hittat Paris mysigaste restaurang, trots avsaknad av just själva restaurangen.
Eller… kanske är det snarare någon som lockar, för när vi går över torget fångar hovmästaren våra blickar och mer eller mindre suger in oss under parasollerna och ner vid ett bord. Utan att vi riktigt vet hur det går till står det plötsligt två glas iskall rosé och en karaff med vatten framför oss, exakt det som vi behövde. Dessutom har vi en tredje person i vårt sällskap – hovmästaren som väljer att slå sig ner och prata med oss en stund. Hovmästaren ja, han kan mycket väl stå som förklaring på klyschan ”dynamisk person” i ordboken. Den värme han utstrålar, den entusiasm han visar. Vi kan inte göra något annat än att slå oss ner och beställa några smårätter.
För att göra en lång sittning till en något kortare berättelse:
Det kändes som om vi hade kommit hem till hovmästaren och hans fru. De skämtade med oss, slog sig ned en liten stund, fixade och donade. Han berättade med stolthet i rösten att när Pinault Collection skulle öppna några veckor tidigare, hade restaurangens hela personalstyrka blivit inbjudnen till invigningen, bara för att de nästan var grannar. Vi var tvungna att lova att vi skulle gå dit. Det var förvisso enkelt att lova – vi hade biljetterna i mobilerna.
Nåväl. Jag hade fallit för ambiancen. Igen. Jag visste fortfarande inte vad restaurangen hette men jag visste att jag var tvungen att återvända. Så fort vi hade kommit hem på kvällen öppnade jag kartappen och började leta. Till sist fann jag Chez Georges 1964 (det var obegripligt att jag hade gått vilse, vi var 400 meter från parken) på 1 Rue du Mail. Jag lovade mig själv att jag skulle gå dit igen så snart jag bara hann.
Återkomsten
I mars i år var det dags. Av någon underlig anledning hade jag glömt bort att det är mer eller mindre normalt att det inte går att boka bord på nätet på franska restauranger, det ska göras via telefon, så jag sa självsäkert till dottern och maken att det minsann var drop-in. Det var det INTE, visade det sig när vi kom förbi, fredag kväll klockan 19. Liggaren var tjock, bokningarna var många men de grejade fram ett litet bord. Kvinnan som fixade bordet sa beklagande till oss att vi bara skulle kunna ha bordet i en timme men den fantastiska hovmästaren flög fram som en oljad blixt och viskade till henne att det var lugnt, de skulle fixa det där, vi skulle få sitta så länge vi ville (franska restauranger har inte sittningstider, guldstjärna till dem).
Skrattar bäst som skrattar bäst
Restaurangen fylldes på allt eftersom och det blev tidigt tydligt för oss att hit, hit återvänder man. Personalen hälsade och skojade med alla. Själv fick jag utstå ett samlat skratt från samtliga gäster och alla i personalen när jag frågade var toaletten fanns och fick svaret att jag var tvungen att gå ut på gatan, runt hörnet, ”jag hämtar nyckeln åt dig”, avslutade servitrisen vägbeskrivningen. Tyvärr gick jag på skämtet men delad glädje är ju tydligen dubbel glädje.
Och hur var det nu med maten?
Nåväl, till det (näst) viktigaste: Maten. Den är underbar. Bland annat jag båda gångerna en underbar puylinssallad, det vill säga linser med vinaigrette och…ingenting mer. Jag vet inte hur de gör, men allt är magiskt gott. Förutom salladen åt jag rädisor. Utan någonting till. Och de var… underbara. Hur går det till?
Men vad är det som gör Chez Georges till Paris mysigaste restaurang?
Men vi måste prata mer om hovmästaren. Jag tror att hans främsta styrka är hans otroliga intresse för allt och alla, oavsett hur banal historien är och hur oviktig människan i fråga är. När vi skulle gå hem berättade jag för hovmästaren om vårt förra besök och om hur mycket vi uppskattade Pinault Collection. Han blev oerhört glad (och smickrad över att vi hade lytt hans råd, nåja) och tog farväl av oss med en stor… KRAM! Va?! Fransmän kramas ju inte, men det gör ju vi svenskar. Vi gick därifrån mätta och lyckliga som få.
Så, vad är det då som gör Chez Georges till en av Paris mysigaste restauranger?
– Ambiancen
– Maten
– Gästerna
Men det finns en sak till – det faktum att de behandlar alla sina gäster som vänner. Tillbaks på hotellet letade jag upp deras instagramsida och förstod att de flesta av gästerna som hade suttit runt omkring oss var på något sätt offentliga personer – Flödet svämmade över av personer med 100 000 eller en miljon följare: en fredsmäklare, en politiker, journalister, Yannick Noah, Bella Hadid, Maria Sharapova, Emily Marant, sönerna i netflixserien Lyxmäklarna, sångaren Mika… listan kan göras lång.
Ropen skalla – kärlek till alla på Paris mysigaste restaurang
De hänger alla där, kändisarna, men kärleken och intresset personalen visar sina gäster skiftar inte mellan folk och folk. Man är gäst, man är vän. Så länge man är trevlig, de fyra brittiska tjejerna som slog sig ner bredvid oss visade noll intresse för personalen och fick noll kärlek tillbaka. Visst, de fick sin mat men det var också allt. Ingen var oartig men ingen var heller lite extra varm, det gick åt båda hållen.
Men så här; gå dit. Jag kommer att gå dit varje gång jag besöker Paris. Om du blir besviken här så har du sannolikt en dålig dag från början för Chez Georges KAN vara en av Paris mysigaste restauranger.
Smaklig måltid!
Nyttig extrainformation:
- Pinault Collection, ett av tre museum jag tipsar om här.
- Missa inte Jardin du Palais Royal! – jag kommer aldrig sluta tjata
- Hitta till Chez Georges
- Instagramkontot
- TV-serien Lyxmäklarna
Smaklig måltid!
PST! Dela gärna inlägget men om du vill låna delar eller hela texten, läs mer här först.