Trots att längtan till Paris har varit stark har jag inte haft en tanke på att åka hit men i augusti blev det oundvikligt. Min lägenhet har en fuktskada och förvaltaren konstrar, jag måste åka och inspektera skadan och försöka få något gjort. Det är ett förändrat land och en förändrad stad som möter oss. Coronan har drabbat den hårt.
Så fort vi passerar gränsen mellan Tyskland och Frankrike händer det något. Den hetsiga och trånga autobahn byts ut mot glest trafikerade A4:an. Det känns som om Frankrike är tomt. Första lördagen på semestern kallas för den svarta dagen i trafiken. I år kommer få eller inga trafikoffer skördas. Parkeringen vid rastplatsen är gles och inne i butiken följs instruktionerna precist. Ansiktsskydden är på, de målade pilarna på golvet följs med precision.
Glest av coronan, redan på motorvägen
Motorvägen passerar flygplatsen Charles de Gaulle. Normalt sett brukar trafiken stå still hela vägen in till Paris. Idag rullar trafiken och det är lätt att köra i påbjuden hastighet. I centrum ligger trottoarer och parker öde.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
En tom stad
Precis som alltid i augusti så är många restauranger och affärer igenbommade när innehavaren har flytt ökenhettan, men i år är fler ståljalusier nedrullade. Menyer hänger på svaj, fönster vitmålade och klistermärken med reklam för öl hälften nedrivna. Varuhuset BHV har sänkt priserna med ytterligare 20 procent, utöver den rea med 60 procent som de startade med efter nedstängningen. För att komma in på varuhuset måste vi sprita våra händer och sätta på oss munskydd. De är obligatoriska på allmänna platser inomhus men från och med måndag även på vissa platser utomhus. När jag läser listan över aktuella platser ser jag snabbt den gemensamma nämnaren; unga människors samlingspunkter; Seines stränder, Canal Saint-Martin. Precis som hemma oroar man sig för hur människor umgås. Idag, söndag, efterlevs reglerna men hur blir det imorgon när solbrännan riskeras? Även myndigheterna oroas, det är dyrt att bryta mot reglerna.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
En tom stad
Precis som alltid i augusti så är många restauranger och affärer igenbommade när innehavaren har flytt ökenhettan, men i år är fler ståljalusier nedrullade. Menyer hänger på svaj, fönster vitmålade och klistermärken med reklam för öl hälften nedrivna. Varuhuset BHV har sänkt priserna med ytterligare 20 procent, utöver den rea med 60 procent som de startade med efter nedstängningen. För att komma in på varuhuset måste vi sprita våra händer och sätta på oss munskydd. De är obligatoriska på allmänna platser inomhus men från och med måndag även på vissa platser utomhus. När jag läser listan över aktuella platser ser jag snabbt den gemensamma nämnaren; unga människors samlingspunkter; Seines stränder, Canal Saint-Martin. Precis som hemma oroar man sig för hur människor umgås. Idag, söndag, efterlevs reglerna men hur blir det imorgon när solbrännan riskeras? Även myndigheterna oroas, det är dyrt att bryta mot reglerna.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
En tom stad
Precis som alltid i augusti så är många restauranger och affärer igenbommade när innehavaren har flytt ökenhettan, men i år är fler ståljalusier nedrullade. Menyer hänger på svaj, fönster vitmålade och klistermärken med reklam för öl hälften nedrivna. Varuhuset BHV har sänkt priserna med ytterligare 20 procent, utöver den rea med 60 procent som de startade med efter nedstängningen. För att komma in på varuhuset måste vi sprita våra händer och sätta på oss munskydd. De är obligatoriska på allmänna platser inomhus men från och med måndag även på vissa platser utomhus. När jag läser listan över aktuella platser ser jag snabbt den gemensamma nämnaren; unga människors samlingspunkter; Seines stränder, Canal Saint-Martin. Precis som hemma oroar man sig för hur människor umgås. Idag, söndag, efterlevs reglerna men hur blir det imorgon när solbrännan riskeras? Även myndigheterna oroas, det är dyrt att bryta mot reglerna.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
En tom stad
Precis som alltid i augusti så är många restauranger och affärer igenbommade när innehavaren har flytt ökenhettan, men i år är fler ståljalusier nedrullade. Menyer hänger på svaj, fönster vitmålade och klistermärken med reklam för öl hälften nedrivna. Varuhuset BHV har sänkt priserna med ytterligare 20 procent, utöver den rea med 60 procent som de startade med efter nedstängningen. För att komma in på varuhuset måste vi sprita våra händer och sätta på oss munskydd. De är obligatoriska på allmänna platser inomhus men från och med måndag även på vissa platser utomhus. När jag läser listan över aktuella platser ser jag snabbt den gemensamma nämnaren; unga människors samlingspunkter; Seines stränder, Canal Saint-Martin. Precis som hemma oroar man sig för hur människor umgås. Idag, söndag, efterlevs reglerna men hur blir det imorgon när solbrännan riskeras? Även myndigheterna oroas, det är dyrt att bryta mot reglerna.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
En tom stad
Precis som alltid i augusti så är många restauranger och affärer igenbommade när innehavaren har flytt ökenhettan, men i år är fler ståljalusier nedrullade. Menyer hänger på svaj, fönster vitmålade och klistermärken med reklam för öl hälften nedrivna. Varuhuset BHV har sänkt priserna med ytterligare 20 procent, utöver den rea med 60 procent som de startade med efter nedstängningen. För att komma in på varuhuset måste vi sprita våra händer och sätta på oss munskydd. De är obligatoriska på allmänna platser inomhus men från och med måndag även på vissa platser utomhus. När jag läser listan över aktuella platser ser jag snabbt den gemensamma nämnaren; unga människors samlingspunkter; Seines stränder, Canal Saint-Martin. Precis som hemma oroar man sig för hur människor umgås. Idag, söndag, efterlevs reglerna men hur blir det imorgon när solbrännan riskeras? Även myndigheterna oroas, det är dyrt att bryta mot reglerna.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
En tom stad
Precis som alltid i augusti så är många restauranger och affärer igenbommade när innehavaren har flytt ökenhettan, men i år är fler ståljalusier nedrullade. Menyer hänger på svaj, fönster vitmålade och klistermärken med reklam för öl hälften nedrivna. Varuhuset BHV har sänkt priserna med ytterligare 20 procent, utöver den rea med 60 procent som de startade med efter nedstängningen. För att komma in på varuhuset måste vi sprita våra händer och sätta på oss munskydd. De är obligatoriska på allmänna platser inomhus men från och med måndag även på vissa platser utomhus. När jag läser listan över aktuella platser ser jag snabbt den gemensamma nämnaren; unga människors samlingspunkter; Seines stränder, Canal Saint-Martin. Precis som hemma oroar man sig för hur människor umgås. Idag, söndag, efterlevs reglerna men hur blir det imorgon när solbrännan riskeras? Även myndigheterna oroas, det är dyrt att bryta mot reglerna.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
En tom stad
Precis som alltid i augusti så är många restauranger och affärer igenbommade när innehavaren har flytt ökenhettan, men i år är fler ståljalusier nedrullade. Menyer hänger på svaj, fönster vitmålade och klistermärken med reklam för öl hälften nedrivna. Varuhuset BHV har sänkt priserna med ytterligare 20 procent, utöver den rea med 60 procent som de startade med efter nedstängningen. För att komma in på varuhuset måste vi sprita våra händer och sätta på oss munskydd. De är obligatoriska på allmänna platser inomhus men från och med måndag även på vissa platser utomhus. När jag läser listan över aktuella platser ser jag snabbt den gemensamma nämnaren; unga människors samlingspunkter; Seines stränder, Canal Saint-Martin. Precis som hemma oroar man sig för hur människor umgås. Idag, söndag, efterlevs reglerna men hur blir det imorgon när solbrännan riskeras? Även myndigheterna oroas, det är dyrt att bryta mot reglerna.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
En tom stad
Precis som alltid i augusti så är många restauranger och affärer igenbommade när innehavaren har flytt ökenhettan, men i år är fler ståljalusier nedrullade. Menyer hänger på svaj, fönster vitmålade och klistermärken med reklam för öl hälften nedrivna. Varuhuset BHV har sänkt priserna med ytterligare 20 procent, utöver den rea med 60 procent som de startade med efter nedstängningen. För att komma in på varuhuset måste vi sprita våra händer och sätta på oss munskydd. De är obligatoriska på allmänna platser inomhus men från och med måndag även på vissa platser utomhus. När jag läser listan över aktuella platser ser jag snabbt den gemensamma nämnaren; unga människors samlingspunkter; Seines stränder, Canal Saint-Martin. Precis som hemma oroar man sig för hur människor umgås. Idag, söndag, efterlevs reglerna men hur blir det imorgon när solbrännan riskeras? Även myndigheterna oroas, det är dyrt att bryta mot reglerna.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
En tom stad
Precis som alltid i augusti så är många restauranger och affärer igenbommade när innehavaren har flytt ökenhettan, men i år är fler ståljalusier nedrullade. Menyer hänger på svaj, fönster vitmålade och klistermärken med reklam för öl hälften nedrivna. Varuhuset BHV har sänkt priserna med ytterligare 20 procent, utöver den rea med 60 procent som de startade med efter nedstängningen. För att komma in på varuhuset måste vi sprita våra händer och sätta på oss munskydd. De är obligatoriska på allmänna platser inomhus men från och med måndag även på vissa platser utomhus. När jag läser listan över aktuella platser ser jag snabbt den gemensamma nämnaren; unga människors samlingspunkter; Seines stränder, Canal Saint-Martin. Precis som hemma oroar man sig för hur människor umgås. Idag, söndag, efterlevs reglerna men hur blir det imorgon när solbrännan riskeras? Även myndigheterna oroas, det är dyrt att bryta mot reglerna.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
En tom stad
Precis som alltid i augusti så är många restauranger och affärer igenbommade när innehavaren har flytt ökenhettan, men i år är fler ståljalusier nedrullade. Menyer hänger på svaj, fönster vitmålade och klistermärken med reklam för öl hälften nedrivna. Varuhuset BHV har sänkt priserna med ytterligare 20 procent, utöver den rea med 60 procent som de startade med efter nedstängningen. För att komma in på varuhuset måste vi sprita våra händer och sätta på oss munskydd. De är obligatoriska på allmänna platser inomhus men från och med måndag även på vissa platser utomhus. När jag läser listan över aktuella platser ser jag snabbt den gemensamma nämnaren; unga människors samlingspunkter; Seines stränder, Canal Saint-Martin. Precis som hemma oroar man sig för hur människor umgås. Idag, söndag, efterlevs reglerna men hur blir det imorgon när solbrännan riskeras? Även myndigheterna oroas, det är dyrt att bryta mot reglerna.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
En tom stad
Precis som alltid i augusti så är många restauranger och affärer igenbommade när innehavaren har flytt ökenhettan, men i år är fler ståljalusier nedrullade. Menyer hänger på svaj, fönster vitmålade och klistermärken med reklam för öl hälften nedrivna. Varuhuset BHV har sänkt priserna med ytterligare 20 procent, utöver den rea med 60 procent som de startade med efter nedstängningen. För att komma in på varuhuset måste vi sprita våra händer och sätta på oss munskydd. De är obligatoriska på allmänna platser inomhus men från och med måndag även på vissa platser utomhus. När jag läser listan över aktuella platser ser jag snabbt den gemensamma nämnaren; unga människors samlingspunkter; Seines stränder, Canal Saint-Martin. Precis som hemma oroar man sig för hur människor umgås. Idag, söndag, efterlevs reglerna men hur blir det imorgon när solbrännan riskeras? Även myndigheterna oroas, det är dyrt att bryta mot reglerna.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
En tom stad
Precis som alltid i augusti så är många restauranger och affärer igenbommade när innehavaren har flytt ökenhettan, men i år är fler ståljalusier nedrullade. Menyer hänger på svaj, fönster vitmålade och klistermärken med reklam för öl hälften nedrivna. Varuhuset BHV har sänkt priserna med ytterligare 20 procent, utöver den rea med 60 procent som de startade med efter nedstängningen. För att komma in på varuhuset måste vi sprita våra händer och sätta på oss munskydd. De är obligatoriska på allmänna platser inomhus men från och med måndag även på vissa platser utomhus. När jag läser listan över aktuella platser ser jag snabbt den gemensamma nämnaren; unga människors samlingspunkter; Seines stränder, Canal Saint-Martin. Precis som hemma oroar man sig för hur människor umgås. Idag, söndag, efterlevs reglerna men hur blir det imorgon när solbrännan riskeras? Även myndigheterna oroas, det är dyrt att bryta mot reglerna.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
En tom stad
Precis som alltid i augusti så är många restauranger och affärer igenbommade när innehavaren har flytt ökenhettan, men i år är fler ståljalusier nedrullade. Menyer hänger på svaj, fönster vitmålade och klistermärken med reklam för öl hälften nedrivna. Varuhuset BHV har sänkt priserna med ytterligare 20 procent, utöver den rea med 60 procent som de startade med efter nedstängningen. För att komma in på varuhuset måste vi sprita våra händer och sätta på oss munskydd. De är obligatoriska på allmänna platser inomhus men från och med måndag även på vissa platser utomhus. När jag läser listan över aktuella platser ser jag snabbt den gemensamma nämnaren; unga människors samlingspunkter; Seines stränder, Canal Saint-Martin. Precis som hemma oroar man sig för hur människor umgås. Idag, söndag, efterlevs reglerna men hur blir det imorgon när solbrännan riskeras? Även myndigheterna oroas, det är dyrt att bryta mot reglerna.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
En tom stad
Precis som alltid i augusti så är många restauranger och affärer igenbommade när innehavaren har flytt ökenhettan, men i år är fler ståljalusier nedrullade. Menyer hänger på svaj, fönster vitmålade och klistermärken med reklam för öl hälften nedrivna. Varuhuset BHV har sänkt priserna med ytterligare 20 procent, utöver den rea med 60 procent som de startade med efter nedstängningen. För att komma in på varuhuset måste vi sprita våra händer och sätta på oss munskydd. De är obligatoriska på allmänna platser inomhus men från och med måndag även på vissa platser utomhus. När jag läser listan över aktuella platser ser jag snabbt den gemensamma nämnaren; unga människors samlingspunkter; Seines stränder, Canal Saint-Martin. Precis som hemma oroar man sig för hur människor umgås. Idag, söndag, efterlevs reglerna men hur blir det imorgon när solbrännan riskeras? Även myndigheterna oroas, det är dyrt att bryta mot reglerna.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
En tom stad
Precis som alltid i augusti så är många restauranger och affärer igenbommade när innehavaren har flytt ökenhettan, men i år är fler ståljalusier nedrullade. Menyer hänger på svaj, fönster vitmålade och klistermärken med reklam för öl hälften nedrivna. Varuhuset BHV har sänkt priserna med ytterligare 20 procent, utöver den rea med 60 procent som de startade med efter nedstängningen. För att komma in på varuhuset måste vi sprita våra händer och sätta på oss munskydd. De är obligatoriska på allmänna platser inomhus men från och med måndag även på vissa platser utomhus. När jag läser listan över aktuella platser ser jag snabbt den gemensamma nämnaren; unga människors samlingspunkter; Seines stränder, Canal Saint-Martin. Precis som hemma oroar man sig för hur människor umgås. Idag, söndag, efterlevs reglerna men hur blir det imorgon när solbrännan riskeras? Även myndigheterna oroas, det är dyrt att bryta mot reglerna.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
En tom stad
Precis som alltid i augusti så är många restauranger och affärer igenbommade när innehavaren har flytt ökenhettan, men i år är fler ståljalusier nedrullade. Menyer hänger på svaj, fönster vitmålade och klistermärken med reklam för öl hälften nedrivna. Varuhuset BHV har sänkt priserna med ytterligare 20 procent, utöver den rea med 60 procent som de startade med efter nedstängningen. För att komma in på varuhuset måste vi sprita våra händer och sätta på oss munskydd. De är obligatoriska på allmänna platser inomhus men från och med måndag även på vissa platser utomhus. När jag läser listan över aktuella platser ser jag snabbt den gemensamma nämnaren; unga människors samlingspunkter; Seines stränder, Canal Saint-Martin. Precis som hemma oroar man sig för hur människor umgås. Idag, söndag, efterlevs reglerna men hur blir det imorgon när solbrännan riskeras? Även myndigheterna oroas, det är dyrt att bryta mot reglerna.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
En tom stad
Precis som alltid i augusti så är många restauranger och affärer igenbommade när innehavaren har flytt ökenhettan, men i år är fler ståljalusier nedrullade. Menyer hänger på svaj, fönster vitmålade och klistermärken med reklam för öl hälften nedrivna. Varuhuset BHV har sänkt priserna med ytterligare 20 procent, utöver den rea med 60 procent som de startade med efter nedstängningen. För att komma in på varuhuset måste vi sprita våra händer och sätta på oss munskydd. De är obligatoriska på allmänna platser inomhus men från och med måndag även på vissa platser utomhus. När jag läser listan över aktuella platser ser jag snabbt den gemensamma nämnaren; unga människors samlingspunkter; Seines stränder, Canal Saint-Martin. Precis som hemma oroar man sig för hur människor umgås. Idag, söndag, efterlevs reglerna men hur blir det imorgon när solbrännan riskeras? Även myndigheterna oroas, det är dyrt att bryta mot reglerna.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
En tom stad
Precis som alltid i augusti så är många restauranger och affärer igenbommade när innehavaren har flytt ökenhettan, men i år är fler ståljalusier nedrullade. Menyer hänger på svaj, fönster vitmålade och klistermärken med reklam för öl hälften nedrivna. Varuhuset BHV har sänkt priserna med ytterligare 20 procent, utöver den rea med 60 procent som de startade med efter nedstängningen. För att komma in på varuhuset måste vi sprita våra händer och sätta på oss munskydd. De är obligatoriska på allmänna platser inomhus men från och med måndag även på vissa platser utomhus. När jag läser listan över aktuella platser ser jag snabbt den gemensamma nämnaren; unga människors samlingspunkter; Seines stränder, Canal Saint-Martin. Precis som hemma oroar man sig för hur människor umgås. Idag, söndag, efterlevs reglerna men hur blir det imorgon när solbrännan riskeras? Även myndigheterna oroas, det är dyrt att bryta mot reglerna.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
En tom stad
Precis som alltid i augusti så är många restauranger och affärer igenbommade när innehavaren har flytt ökenhettan, men i år är fler ståljalusier nedrullade. Menyer hänger på svaj, fönster vitmålade och klistermärken med reklam för öl hälften nedrivna. Varuhuset BHV har sänkt priserna med ytterligare 20 procent, utöver den rea med 60 procent som de startade med efter nedstängningen. För att komma in på varuhuset måste vi sprita våra händer och sätta på oss munskydd. De är obligatoriska på allmänna platser inomhus men från och med måndag även på vissa platser utomhus. När jag läser listan över aktuella platser ser jag snabbt den gemensamma nämnaren; unga människors samlingspunkter; Seines stränder, Canal Saint-Martin. Precis som hemma oroar man sig för hur människor umgås. Idag, söndag, efterlevs reglerna men hur blir det imorgon när solbrännan riskeras? Även myndigheterna oroas, det är dyrt att bryta mot reglerna.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
En tom stad
Precis som alltid i augusti så är många restauranger och affärer igenbommade när innehavaren har flytt ökenhettan, men i år är fler ståljalusier nedrullade. Menyer hänger på svaj, fönster vitmålade och klistermärken med reklam för öl hälften nedrivna. Varuhuset BHV har sänkt priserna med ytterligare 20 procent, utöver den rea med 60 procent som de startade med efter nedstängningen. För att komma in på varuhuset måste vi sprita våra händer och sätta på oss munskydd. De är obligatoriska på allmänna platser inomhus men från och med måndag även på vissa platser utomhus. När jag läser listan över aktuella platser ser jag snabbt den gemensamma nämnaren; unga människors samlingspunkter; Seines stränder, Canal Saint-Martin. Precis som hemma oroar man sig för hur människor umgås. Idag, söndag, efterlevs reglerna men hur blir det imorgon när solbrännan riskeras? Även myndigheterna oroas, det är dyrt att bryta mot reglerna.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
En tom stad
Precis som alltid i augusti så är många restauranger och affärer igenbommade när innehavaren har flytt ökenhettan, men i år är fler ståljalusier nedrullade. Menyer hänger på svaj, fönster vitmålade och klistermärken med reklam för öl hälften nedrivna. Varuhuset BHV har sänkt priserna med ytterligare 20 procent, utöver den rea med 60 procent som de startade med efter nedstängningen. För att komma in på varuhuset måste vi sprita våra händer och sätta på oss munskydd. De är obligatoriska på allmänna platser inomhus men från och med måndag även på vissa platser utomhus. När jag läser listan över aktuella platser ser jag snabbt den gemensamma nämnaren; unga människors samlingspunkter; Seines stränder, Canal Saint-Martin. Precis som hemma oroar man sig för hur människor umgås. Idag, söndag, efterlevs reglerna men hur blir det imorgon när solbrännan riskeras? Även myndigheterna oroas, det är dyrt att bryta mot reglerna.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
En tom stad
Precis som alltid i augusti så är många restauranger och affärer igenbommade när innehavaren har flytt ökenhettan, men i år är fler ståljalusier nedrullade. Menyer hänger på svaj, fönster vitmålade och klistermärken med reklam för öl hälften nedrivna. Varuhuset BHV har sänkt priserna med ytterligare 20 procent, utöver den rea med 60 procent som de startade med efter nedstängningen. För att komma in på varuhuset måste vi sprita våra händer och sätta på oss munskydd. De är obligatoriska på allmänna platser inomhus men från och med måndag även på vissa platser utomhus. När jag läser listan över aktuella platser ser jag snabbt den gemensamma nämnaren; unga människors samlingspunkter; Seines stränder, Canal Saint-Martin. Precis som hemma oroar man sig för hur människor umgås. Idag, söndag, efterlevs reglerna men hur blir det imorgon när solbrännan riskeras? Även myndigheterna oroas, det är dyrt att bryta mot reglerna.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
En tom stad
Precis som alltid i augusti så är många restauranger och affärer igenbommade när innehavaren har flytt ökenhettan, men i år är fler ståljalusier nedrullade. Menyer hänger på svaj, fönster vitmålade och klistermärken med reklam för öl hälften nedrivna. Varuhuset BHV har sänkt priserna med ytterligare 20 procent, utöver den rea med 60 procent som de startade med efter nedstängningen. För att komma in på varuhuset måste vi sprita våra händer och sätta på oss munskydd. De är obligatoriska på allmänna platser inomhus men från och med måndag även på vissa platser utomhus. När jag läser listan över aktuella platser ser jag snabbt den gemensamma nämnaren; unga människors samlingspunkter; Seines stränder, Canal Saint-Martin. Precis som hemma oroar man sig för hur människor umgås. Idag, söndag, efterlevs reglerna men hur blir det imorgon när solbrännan riskeras? Även myndigheterna oroas, det är dyrt att bryta mot reglerna.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
En tom stad
Precis som alltid i augusti så är många restauranger och affärer igenbommade när innehavaren har flytt ökenhettan, men i år är fler ståljalusier nedrullade. Menyer hänger på svaj, fönster vitmålade och klistermärken med reklam för öl hälften nedrivna. Varuhuset BHV har sänkt priserna med ytterligare 20 procent, utöver den rea med 60 procent som de startade med efter nedstängningen. För att komma in på varuhuset måste vi sprita våra händer och sätta på oss munskydd. De är obligatoriska på allmänna platser inomhus men från och med måndag även på vissa platser utomhus. När jag läser listan över aktuella platser ser jag snabbt den gemensamma nämnaren; unga människors samlingspunkter; Seines stränder, Canal Saint-Martin. Precis som hemma oroar man sig för hur människor umgås. Idag, söndag, efterlevs reglerna men hur blir det imorgon när solbrännan riskeras? Även myndigheterna oroas, det är dyrt att bryta mot reglerna.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
En tom stad
Precis som alltid i augusti så är många restauranger och affärer igenbommade när innehavaren har flytt ökenhettan, men i år är fler ståljalusier nedrullade. Menyer hänger på svaj, fönster vitmålade och klistermärken med reklam för öl hälften nedrivna. Varuhuset BHV har sänkt priserna med ytterligare 20 procent, utöver den rea med 60 procent som de startade med efter nedstängningen. För att komma in på varuhuset måste vi sprita våra händer och sätta på oss munskydd. De är obligatoriska på allmänna platser inomhus men från och med måndag även på vissa platser utomhus. När jag läser listan över aktuella platser ser jag snabbt den gemensamma nämnaren; unga människors samlingspunkter; Seines stränder, Canal Saint-Martin. Precis som hemma oroar man sig för hur människor umgås. Idag, söndag, efterlevs reglerna men hur blir det imorgon när solbrännan riskeras? Även myndigheterna oroas, det är dyrt att bryta mot reglerna.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
En tom stad
Precis som alltid i augusti så är många restauranger och affärer igenbommade när innehavaren har flytt ökenhettan, men i år är fler ståljalusier nedrullade. Menyer hänger på svaj, fönster vitmålade och klistermärken med reklam för öl hälften nedrivna. Varuhuset BHV har sänkt priserna med ytterligare 20 procent, utöver den rea med 60 procent som de startade med efter nedstängningen. För att komma in på varuhuset måste vi sprita våra händer och sätta på oss munskydd. De är obligatoriska på allmänna platser inomhus men från och med måndag även på vissa platser utomhus. När jag läser listan över aktuella platser ser jag snabbt den gemensamma nämnaren; unga människors samlingspunkter; Seines stränder, Canal Saint-Martin. Precis som hemma oroar man sig för hur människor umgås. Idag, söndag, efterlevs reglerna men hur blir det imorgon när solbrännan riskeras? Även myndigheterna oroas, det är dyrt att bryta mot reglerna.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
En tom stad
Precis som alltid i augusti så är många restauranger och affärer igenbommade när innehavaren har flytt ökenhettan, men i år är fler ståljalusier nedrullade. Menyer hänger på svaj, fönster vitmålade och klistermärken med reklam för öl hälften nedrivna. Varuhuset BHV har sänkt priserna med ytterligare 20 procent, utöver den rea med 60 procent som de startade med efter nedstängningen. För att komma in på varuhuset måste vi sprita våra händer och sätta på oss munskydd. De är obligatoriska på allmänna platser inomhus men från och med måndag även på vissa platser utomhus. När jag läser listan över aktuella platser ser jag snabbt den gemensamma nämnaren; unga människors samlingspunkter; Seines stränder, Canal Saint-Martin. Precis som hemma oroar man sig för hur människor umgås. Idag, söndag, efterlevs reglerna men hur blir det imorgon när solbrännan riskeras? Även myndigheterna oroas, det är dyrt att bryta mot reglerna.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
En tom stad
Precis som alltid i augusti så är många restauranger och affärer igenbommade när innehavaren har flytt ökenhettan, men i år är fler ståljalusier nedrullade. Menyer hänger på svaj, fönster vitmålade och klistermärken med reklam för öl hälften nedrivna. Varuhuset BHV har sänkt priserna med ytterligare 20 procent, utöver den rea med 60 procent som de startade med efter nedstängningen. För att komma in på varuhuset måste vi sprita våra händer och sätta på oss munskydd. De är obligatoriska på allmänna platser inomhus men från och med måndag även på vissa platser utomhus. När jag läser listan över aktuella platser ser jag snabbt den gemensamma nämnaren; unga människors samlingspunkter; Seines stränder, Canal Saint-Martin. Precis som hemma oroar man sig för hur människor umgås. Idag, söndag, efterlevs reglerna men hur blir det imorgon när solbrännan riskeras? Även myndigheterna oroas, det är dyrt att bryta mot reglerna.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
En tom stad
Precis som alltid i augusti så är många restauranger och affärer igenbommade när innehavaren har flytt ökenhettan, men i år är fler ståljalusier nedrullade. Menyer hänger på svaj, fönster vitmålade och klistermärken med reklam för öl hälften nedrivna. Varuhuset BHV har sänkt priserna med ytterligare 20 procent, utöver den rea med 60 procent som de startade med efter nedstängningen. För att komma in på varuhuset måste vi sprita våra händer och sätta på oss munskydd. De är obligatoriska på allmänna platser inomhus men från och med måndag även på vissa platser utomhus. När jag läser listan över aktuella platser ser jag snabbt den gemensamma nämnaren; unga människors samlingspunkter; Seines stränder, Canal Saint-Martin. Precis som hemma oroar man sig för hur människor umgås. Idag, söndag, efterlevs reglerna men hur blir det imorgon när solbrännan riskeras? Även myndigheterna oroas, det är dyrt att bryta mot reglerna.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.
En tom stad
Precis som alltid i augusti så är många restauranger och affärer igenbommade när innehavaren har flytt ökenhettan, men i år är fler ståljalusier nedrullade. Menyer hänger på svaj, fönster vitmålade och klistermärken med reklam för öl hälften nedrivna. Varuhuset BHV har sänkt priserna med ytterligare 20 procent, utöver den rea med 60 procent som de startade med efter nedstängningen. För att komma in på varuhuset måste vi sprita våra händer och sätta på oss munskydd. De är obligatoriska på allmänna platser inomhus men från och med måndag även på vissa platser utomhus. När jag läser listan över aktuella platser ser jag snabbt den gemensamma nämnaren; unga människors samlingspunkter; Seines stränder, Canal Saint-Martin. Precis som hemma oroar man sig för hur människor umgås. Idag, söndag, efterlevs reglerna men hur blir det imorgon när solbrännan riskeras? Även myndigheterna oroas, det är dyrt att bryta mot reglerna.
Även om många parisare oftast firar semester på annan ort brukar staden vara trång och pulsen oförändrad. Panames medborgare byts ut mot turister. Amerikansk engelska ligger en vanlig sommar som en ljudmatta i hela staden och de nummerförsedda flaggorna som guiderna viftar med för att samla de asiatiska besökarna brukar synas överallt. Men engelskan har tystnat och turistgrupperna lyser med sin frånvaro.
Karantän ledde till cykelbanor
I smyg njuter vi av den öde staden. Vi hyr cyklar och tar oss runt utan dramatik. Inte bara för att bilarna är färre, Paris borgmästare Annie Hidalgo tog tillfället i akt och omvandlade mängder av körbanor till cykelbanor under karantänen. Det är förvisso bara pricken över i:et, ända sedan hon kom till makten har cyklisterna kunnat glädjas åt fler cykelbanor. Det funkar oftast bra, trots ovana fransmän. Bilisterna tenderar att glömma bort att titta efter cyklister innan de svänger och cyklister kör mot rött, enkelriktat och beter sig allmänt illa. Det kommer att bli bättre, allt är svårt när man inte kan det.
Det är 36 grader varmt. I Paris och ytterligare ett antal regioner i Frankrike har man utfärdat en ”kod röd”, vilket betyder att värmen kan vara livshotande. Man delar ut gratis fläktar till riskgrupper och har rum parisarna kan kyla sig i. Dessutom Paris driver en gigantisk kampanj för att invånarna ska vidta de åtgärder de behöver för att inte försmäkta. Baden är öppna, parkerna har dygnet runt öppet för att parisarna ska få lite svalka. Vi påminns om att dricka mycket men också om att tvinga oss själva att äta tillräckligt. Och inte dricka för mycket vin. Vi cyklar bort till Parc du Vincennes. Den är brun. Närmast den största dammen är gräset och träden bruna, övriga delar av jätteparken ser ut som savannen. Löven påminner mest om hösten. Det ser lättantändligt ut.
Vi cyklar bort till den vanligtvis så hektiska Place de la Bastille. Det är tomt på bilar. Och på människor. Vi lyckas inte bara ta oss runt utan också ta bilder på den mäktiga obelisken, utan att få med en enda människa. Det är söndag. Som vanligt rustar sig handlarna för marknad på Esplanade Roger Joseph Boscovich. Ost-, grönsaks- och fiskhandlarna är lika många som vanligt. Vinhandlaren har kö. Det är här parisarna handlar sin mat. Men männen med tröjor och midjeväskor med texten ”I❤️ Paris” och Paris, je t’❤️” har det tufft. De sista turisterna lämnade i mars. Vem vet när de kommer tillbaka.
Igår kväll var vi ute och promenerade. Det var något som skavde, något som inte stämde. När jag cyklar längs tomma gator inser jag vad det var, man behöver som fotgängare inte vara rädd längre. Det går att korsa en gata utan att riskera sitt liv – elcyklarna är borta. Sist jag var här var det kaos. Den fotgängare som inte såg upp hade sig själv att skylla, åtminstone enligt förarna. Våren 2019 dog en 25-åring efter att ha krockat med en lastbil. Det innebar nya regler; max 20 kilometer i timmen och förbud för elsparkcyklar i parker och grönområden. Trots det fanns det i slutet av 2019 fanns det 40 000 från 10 leverantörer. Idag såg jag bara tre, alla från Lime. Kanske blev den nya lagen elsparkcykelns dödsstöt. Jag ber om ursäkt men jag njuter av deras frånvaro.
Père La-Chaise, helt plötsligt en helt vanlig kyrkogård
På Père La-Chaise brukar köerna ringla sig långa till Jim Morrisons grav och även här brukar amerikanerna ta mycket plats, inte bara fysiskt. Idag är det tomt sånär som på en vemodig man i 27-årsåldern som har sjunkit ned med ryggen mot ett träd och ansiktet mot graven. Han sitter tyst bakom sina runda solglasögon och i sin halvlånga, lockiga frisyr, tittar, förhoppningsvis, tankfullt mot graven medan han tar ett djupt bloss på sin joint. Vid Edith Piaffs grav möter vi tre italienska turister som försöker välja rätt The Doorslåt till sin instastory. Vi stannar upp vid de vackra monument som har rest till minne av de judar som deporterades och dödades i Buchenwald, Auschwitz, Dachau… Vi går vidare till minnesmonumenten för offer i terrorattentat, olika krig och andra katastrofer. Fransmännen är duktiga på att minnas. Det är vackert. Men tomt. Det känns som om vi är ensamma i Paris.
Hettan får invånarna att söka sig ut i natten. Utanför barerna i Marais står klungor av gäster och dricker och skrålar. Många är lättklädda. Ingen orkar vara inne i dåligt ventilerade lägenheter, ingen orkar svettas mer. Den sociala distanseringen i Frankrike är en meter men utanför barerna håller man i bästa fall tre decimeter. Och myndigheternas begränsning om tio i en grupp verkar vara helt okänd här, likaså rekommendationen att inte kindpussas. Att man inte ska kindpussas borde dessutom innebära att man inte ska tungkyssas. Så tolkar man inte lagen här, åtminstone inte om man är ung och singel. Jag tänker på Tegnells senaste varnande finger; unga vuxna är den största risken just nu. Sverige är inte ensamt om det problemet.
Det är öde, det är varmt men det är också lite som förr. Då, när man inte behövde köa till Mona Lisa. När turisterna var ”lagom” många. När det inte fanns några hop on/hop off-bussar och inte heller så många ficktjuvar och människor som ville sälja en liten flaska Evian för 3 euro. Det är dåligt för Paris, en stad som mångt och mycket lever på sin turism men det hindrar oss inte från att njuta. Förhoppningsvis är det en ”once in a life time”, den tänker vi ta tillvara på.