Jag åkte till Paris för jobbet och passade på att träffa dottern. Hon är gourmand och såg till att bli bjuden på både lunch och middag och än en gång hamnade vi i en dröm av ambiance, god mat och grymma drycker. Vi hamnade på en bra restaurang, helt enkelt.
Varje gång jag åker till Paris så slåss jag med mitt samvete – jag vill gå till mina favoriter men samtidigt vill jag upptäcka nya guldkorn. När en gammal kollega och tillika flitig Mitt Paris-läsare hörde av sig och tipsade om en liten pärla så bestämde jag mig för att våga testa nytt. Det var så vi hamnade så rätt, det var så vi hamnade på Les Fines Gueules. Det kanske inte är så konstigt att vi älskade den. Min kollega hade blivit tipsad av en annan av mina favoritrestauranger, Chez Georges. Jag tror att duktiga människor känner andra duktiga människor.
En bra restaurang – det är i ettan det händer
Det hade börjat skymma, men det var uteslutet att bära något mer än en tunn topp. Paris darrade av hetta, trots att det bara var maj. Klockan närmade sig 20.30, restaurangerna hade börjat fyllas. Clara och jag var oerhört peppade och hade nästan orimliga förväntningar när vi gick med snabba steg längst med Rue Croix des Petits Champs i ettan. Det är mina kvarter, de jag gillar bäst så det var lätt att hamna i rätt stämning.
Utsidan var blygsam, trots uteserveringen missade vi den nästan, och insidan gjorde inte heller särskilt mycket väsen av sig. Det var trångt, det första rummet bestod nästan bara av en gigantisk bar i zink med en nästan lika stor skärmaskin, det var nedgånget och det såg ut exakt som det ska göra i en restaurang i Paris hjärta.
Klämd i ett hörn – inget som hindrar att du har det bra
Någon plats ute kunde vi inte få, det gjorde servitören tydligt och visade in oss i en lite mindre matsal. Det kändes inte så bra så vi frågade om vi inte kunde få sitta i det yttre rummet, nära baren. Han ryckte på axlarna och sa att visst kunde det gå bra men då fick vi sitta inklämda mellan bardisken och fönstret ut mot Rue la Vrillière, något som han verkade tycka var något av ett straff. Vi däremot, tyckte att det var en gudagåva. Jag log lyckligt mot honom och sa att det var helt perfekt. Han sken upp, jag tror att vi gjorde hans kväll. Galna människor som vill sitta klämda i ett hörn.
För det gjorde jag, satt klämd i ett hörn. För att nå min plats fick jag klättra över en stol och klämma mig in mellan vårt höga bord och baren för att sedan vrida ner mig på min stol. Där, längst in i hörnet, hade jag den bästa utsikten över restaurangen. Det gick inte att sitta bättre.
Servitören ställde sig bakom disken, det var enda sättet för honom att nå vårt bord, och sträckte fram en handskriven griffeltavla på franska och sa ”engelska, eller hur?”. Vi svarade att nej, helst franska om det var ok. Han såg glad ut och berättade om dagens rätt, sina bästa viner och annat som han var övertygad om att vi behövde veta.
Bra vinparning, en självklarhet för en bra restaurang i Paris
Vi förklarade att vi ville dela på två förrätter. Han lyste upp och började planera måltiden. Till ostronen visste han exakt vad vi skulle dricka och så även till den andra förrätten: ”ni vet, ni kan ju dela på ett glas vin av varje så blir det inte så mycket”, utbrast han och sken som en sol. Han tog fram det mousserande vinet som han tyckte att vi skulle dricka till ostronen, vi provsmakade och nickade gillande. Han tvekade, skakade på huvudet och mumlade: ”nej, det här går inte. Ni ska ha champagne istället” och hivade upp en ny flaska och hällde upp en underbar champagne. Vi ska inte heller glömma de andra vinerna – perfekt parade med maten för det är sånt de kan på en bra restaurang i Paris.
Jag satt en linjal från baren och från hans arbetsplats och han bjöd in oss till sig med värme och engagemang. När vi tittade på honom medan han la på skinka på en sallad, slängde han fram en tång med en skiva. ”Smaka, ni kommer att älska den”. Han tittade intensivt på oss när vi smakade delikatessen. Blicken varm när vi nickade gillande. När vi var nöjda, var han nöjd.
En bra restaurang med en bra prisbild
Precis som vanligt droppade grannarna in. Någon tog en liten drink vid bardisken, några andra tog en spontan brakmiddag. Alla var glada, alla var nöjda. Det var dags för efterrätt. ”Ingen kaffe till”, frågade servitören förfärat och skrattade rått när jag sa att jag inte kunde sova om jag drog en espresso klockan halv elva på kvällen. Ett skratt som jag tog över när jag fick notan, inte minst eftersom vi fick betala för mousserande och inte för champagne. Jag tror att han tyckte att han fick skylla sig själv.
Efter fyra, fem rätter och tre timmar droppade vi ut igen, in i hettan, nöjda, glada och förvissade om att vi ska gå dit igen.
MEN med detta sagt; en följare hörde av sig. Hon hade besökt restaurangen efter att ha läst mitt tips och var direkt missnöjd. Varken mat, service eller atmosfär hade varit nära okej. Tråkigt att det blev så tycker jag, men så är det ibland. Kanske hade Fines Gueules en dålig dag, eller så har de haft bra dagar när jag har varit där. Med detta sagt – nu har du fått två sidor av haket.
Här ligger Les Fines Gueules.
Fler tips på bra restauranger i Paris:
Och förresten: så får du bättre service på Paris restauranger
Och förresten: Därför gillar vi Paris
Trevlig resa!
PST! Dela gärna inlägget men om du vill låna delar eller hela texten, läs mer här först.