Något banalt kanske men det är märkligt, den där sista stunden av välmående och bekymmerslöshet som man kan känna innan en riktigt dålig nyhet når en. Jag minns känslan inom mig måndagen den 19 april 2019, klockan 19.29, just innan jag fick reda på att Notre-Dame brann.
Det var en vacker vårkväll. Det hade varit en fin timme på hästen. Jag ser alltid den där timmen på måndagskvällar som min form av yoga. Under en och en halv timme har jag varken tid eller lust att tänka på något annat än hästen jag ska rida och på samspelet mellan oss. Telefonen är givetvis satt på flygplansläge, jag har checkat ut från verkligheten.
Den här dagen var inget undantag så när jag 19.30 stänger av flygplansläget och ser hur ikonerna för notiser på Messenger och iMessage tickar upp i stadig takt och antalet missade samtal är fyra inser jag att den härliga kvällen har ändrat karaktär. En vän har skickat en länk till CNN:s direktsändning och jag gick in i nyhetstunneln. Där stannade jag länge.
Notre-Dame i lågor – får jag tänka på mig själv?
Den maktlöshet jag kände är nog välbekant för alla – något händer och jag kan inget göra. Givetvis kände jag en enorm oro för egen del, det måste jag erkänna, men jag kände även en enorm oro för den mäktiga byggnaden. Under mer än tusen år hade människor använt Notre-Dame i sin tro. Att jag själv inte delade den gjorde ingen skillnad. Det är en kulturhistorisk byggnad med ett på många sätt värdefullt innehåll. Själv har jag ganska ofta valt att slinka in i kyrkan för en lugn stund tidigt på morgonen då bara människor i församlingen har vaknat och gått till kyrkan för kontemplation, något som är omöjligt när turisterna har vaknat. Vår gata och torget utanför kyrkan brukar vara packat av turister som beundrar katedralen och köerna brukar ringla långa, oavsett väder och vind.
Länge var det osäkert om brandförsvaret skulle lyckas rädda katedralen och det sägs att det var i sista stund som man fick kontroll över branden. Förstörelsen var enorm, även om många av skatterna och konstverken lyckades räddas. Det var tydligt att det skulle krävas ett stort jobb för att göra katedralen brukbar igen. Från början diskuterades det att modernisera byggnaden men i slutändan valde man att återställa den tidigare arkitekturen.
Katastrofen – en möjlighet för vissa
Givetvis är kostnaderna för återuppbyggnaden astronomiska men kultur, religion och historia ligger fransmännen varmt om hjärtat och inte långt efter branden började donationerna strömma in. Det blev ett tydligt, och ganska pinsamt, sätt att visa både generositet och rikedom. Frankrikes tre rikaste familjer tävlade om vilka som var mest fantastiska; Familjen Arnault som äger lyxkonglomeratet LVMH (Moët Hennessy • Louis Vuitton S.A) skänkte 200 miljoner euro, Familjen Bettencourt som äger L’Oréal lika mycket och familjen Pinault som bland annat äger Gucci, Yves Saint Laurent och flera varuhus slängde in 100 miljoner. Totalt skänkte franska, men även utländska, bolag och privatpersoner närmare en miljard euro till återuppbyggnaden. De där rika familjerna är spännande. Du kan läsa mer om deras filantropiska satsningar här.
Enligt en artikel i Aftonbladet har tusen ekar fällts för att ersätta förstört material. Kolla gärna in artikeln om du vill veta mer om återuppbyggnaden.
Så gick det för Notre-Dames grannar
Så hur gick det då för grannarna, hur gick det för oss? Jo, vi hade galen tur. Det var mer eller mindre vindstilla och spiran föll därför mer eller mindre rakt ner, en nordlig vind hade inneburit att vår fastighet hade skadats svårt. Däremot hade elden släppt ut blypartiklar som la sig som ett damm på alla ytor, hörn och vrån som alla boende uppmanades att torka bort noggrant. De som bodde mittemot katedralen fick evakueras och bo på annan plats under en längre period men summa summarum – vilken himla tur att allt gick så bra som det gick. Lagom till OS i Paris sommaren 2024 kommer Notre-Dame än en gång öppna sina mäktiga portar och välkomna runt 12 miljoner besökare om året, och oss i kvarteret förstås.
Välkommen hit!