Jag har inte varit i Paris sedan slutet av oktober. Jag minns nästan inte när jag senast var utan Paris så länge. Det är ju ett väldigt litet problem, jämfört med det världen och många enskilda människor brottas med men det är ju inte förbjudet att längta efter det där första besöket efter coronan.
Jag har lite ont i magen över min lägenhet, undrar hur den mår. Den hade en liten vattenläcka i höstas – är hela lägenheten förstörd nu? Jag har av någon underlig anledning funderat mycket på hästarna som är uppstallade i Bois de Bologne; vem har tagit hand om dem när Parisarna, på inget villkor, fick röra sig mer än en kilometer från sin bostad?
Jag har också funderat mycket på familjen som delades när karantänen infördes. Mannen hann inte lämna Paris innan karantänen infördes. De var åtskilda i tio veckor. Jag antar att det finns många sådana öden just nu.
Min plan för dag ett efter coronan
Men jag har också börjat fundera på vad jag ska göra den där första dagen av min nästa vistelse i Paris, när coronan är över. Jag inbillar mig att jag kommer dit sent på kvällen och dyker ner i sängen direkt. Så när jag vaknar dagen efter går jag till Le Ju’, sätter mig på uteserveringen och beställer en klassisk frukost, följer den gröna gatsopningsmaskinen och de lagom effektiva gatsoparna medan jag drar in dofterna av ett nyvaket Paris.
Sedan spankulerar jag långsamt söder ut, över Seine, kollar in Notre-Dame (de har tydligen återupptagit renoveringsarbetet igen och Macron har lovat att den ursprungliga tidsplanen ska hålla – gulp), går vidare över till vänstra floden. Jag passar på att gå in på Shakespeare & Co och köpa den där muggen i bleck som jag har velat ha så länge och önskade att jag hade köpt redan i höstas, eller kanske redan i maj förra året när jag hittade den.
Jag går upp för Boulevard Saint-Michel, även om den är ganska sunkig på förmiddagarna, kollar upp mot Place de la Sorbonne och Panthéon på vänster sida, ser alla utländska studenter med sina ryggsäckar som målmedvetet går mot universitetet, glada över att de äntligen har fått uppfylla sin dröm om en termin i Paris.
Jag tar omvägen genom Jardin du Luxembourg, bara för att jag saknar de härliga promenadvägarna under träden och går hela vägen till den södra utgången, sådär som jag aldrig gör bara för att jag tycker att det är så långt. Långt i Paris? Staden där man aldrig gör något annat än går.
Där, precis söder om parken ligger mitt mål; äntligen ska jag få besöka Fondation Cartier, museet med en av världens bästa samlingar av nutida konst. Det där museet som jag skulle gå till i maj 2020. Jag har rekordhöga förväntningar.
Dags för ”efter coronan-lunch”
Är det något jag har saknat lite mer än allt annat så är det Bistrotters. Jag hoppas verkligen att de har klarat sig undan de värsta effekterna av coronan, de tre superambitiösa unga ägarna som har byggt upp en fantastisk restaurang på ganska kort tid och senast i år fick en BiB av Guide Michelin. Enligt google är det ”permanently closed” men jag vägrar tro det innan jag har sett det med egna ögon. Här vill jag äta lunch, min första dag i Paris. Ja, jag vill äta här varje gång jag är i Paris.
Efter en god lunch med ett gott glas vin går jag vidare till Cimitière du Montparnasse och hälsar på min farmor. Även om du inte kände henne så kan det vara värt ett besök. Här ligger alla från André Citroen, Alfred Dreyfus, Simone de Beauvoire, Manray… ja, listan kan göras lång – här ligger faktiskt 35 000 personer och även om du kanske inte känner till så är det intressant att gå omkring och titta på gravarna. Man kan lugnt påstå att dessa förmögna människor la rejält med slantar på sitt liv efter detta.
After corona-shopping
Jag längtar även till vänstra stranden och på vägen dit går jag in på Le Bon Marché. Jag kanske inte handlar men jag älskar allt med detta alla varuhusens moder. Jag går in, ställer mig i den stora ljusgården, tittar upp på det vackra glastaket, följer André Putmans rulltrappors stadiga rörelser, drar in den tunga parfymdoften och mår bra (kanske, kanske shoppar jag lite också. Det kan ju vara rea).
Paris handlar ju om att gå. Och gå. Och gå. Det funkar ju förresten extra bra under coronan. Men nu, när jag är tillbaka och har gått halva dagen så vet jag att jag vid det här laget är galet trött i fötterna men jag biter ihop för jag vill gå till Paris bästa vattenhål för eftermiddagspausen – parken vid Palais-Royal. Där köper jag med mig en kaffe från fantastiska Kitsuné, ställer en av de gröna Fermobstolarna – men det måste vara en av de som är lite mer som fåtöljer – som står i Paris parker tätt tätt intill fontänen, lutar mig tillbaka, lägger upp fötterna på fontänkanten och sluter ögonen en stund. Det här kan vara Paris bästa ställe för ett eftermiddagshäng. Jag längtar ihjäl mig efter Palais-Royal.
Ett annat ställe jag verkligen vill besöka när jag kommer dit nästa gång är Grand Palais men den fantastiska byggnaden kommer att ha stängt för renovering några år så jag får nöja mig med att promenera längst med Seine på den tidigare trefiliga bilvägen som har blivit promenadstråk, bort till Grand Palais och beundra byggnaden från utsidan.
After walk på bästa stället
Därefter vet jag att jag inte bara är trött i fötterna utan faktiskt helt slut. Då finns det bara en sak att göra – ett glas champagne på Crillons bar Les Ambassadeurs. Inte nog med att de endast har öppet för hotellets gäster under coronan, jag har dessutom fått vänta många år innan dess, de har haft stängt i en evighet men ju ska det definitivt bli av. Det bästa av allt är att man får mängder av tilltugg till champagnen så jag kommer att orka hålla igång några timmar till innan middagen.
Det är nog ungefär nu jag förstår att jag har gått på den vanliga minan – att Paris handlar om att hänga runt. Uppenbarligen har jag flängt omkring som vanligt så nu tar jag metron till tredje, går in på Merci och dräglar över vintagekläder, hänger runt i kvarteren, kollar lite boutiquer (lite annorlunda än butiker, tänker jag), glider vidare till Canal Saint-Martin och tittar på det myllrande livet längs kanalen och hamnar till sist på L’Ecailler du Bistrot.
Där dricker jag champagne, äter en härlig skaldjursplatå med ostron så färska att de knappt har lämnat engelska kanalen än och hummer så god som den nästan aldrig är i Sverige. Sen är det slut. Eller, det är det ju inte. Det är läggdags men sedan börjar det om igen, det finns mängder jag inte har upplevt än. Sleep, eat, repeat. Men ändå inte.