Mitt Paris har fått finbesök – antikhandlaren och parisälskaren Jenny von Platen har varit på en utställning på Grand Palais som hon tycker är värd att besöka men skynda på; den stänger den fjärde januari.
Just nu pågår det en utställning på Grand Palais med trion Niki de Saint Phalle (1930-2002), Jean Tinguely (1925-91) och Pontus Hultén (1924-2006). I det nyrenoverade museet vid Champs-Élysées har man gett gott om utrymme för de två konstnärernas verk. Pontus Hultén beskrivs med rikliga texter om hans karriär som chef över Moderna Museet i Stockholm och sedan för Centre Georges Pompidou i Paris, det stora museet för modern konst som ligger vid Hallarna och som har rulltrappor på utsidan av fasaden, något som fascinerade mig som barn. Liksom den stora fontänen vid museets ena kortsida med skulpturer av Niki de Saint Phalle och Jean Tinguely. När den installerades, på initiativ av Pontus Hultén, klagade grannarna över oljudet från de gnisslande och skvättande maskinerna. Och gnisslandet är i fokus även på utställningen på Grand Palais när vi, ett trettiotal personer med hörsnäckor i öronen, följer vår guide i det välbesökta museet. Plötsligt hör hon att en av maskinerna är på gång att börja skramla, de gör det med 30 minuters-intervall, och då rusar vi allihop för att hinna titta innan maskinen återigen pausas.
När jag var liten och besökte Stockholm och Moderna Museet tyckte jag om Niki de Saint Phalles runda och färgglada kvinnokroppar som stod i backen utanför museets entrée. Men de där vassa och skräniga skrotmaskinerna av Jean Tinguely, de var hotfulla. Den skulpturgruppen, Paradiset eller Le Paradis Fantastique, skänktes 1971 av de två konstnärerna till Moderna Museet. Pontus Hultén lärde känna Niki de Saint Phalle och Jean Tinguely i Paris i mitten av 1950-talet och när han blev chef för Moderna Museet i Stockholm 1960 ställde han ut dem vid ett par tillfällen. Mest omtalad är utställningen HON – en katedral. En 28 meter lång och sex meter hög Nana låg på rygg och besökarna kunde gå in i hennes kropp via en öppning mellan benen. En bild från den utställningen är nu central för marknadsföringen av den pågående Grand Palais-utställning.
Efter att ha sett utställningen på Grand Palais förstår jag mer av Niki de Saint Phalles och Jean Tinguelys konstnärskap. Niki de Saint Phalles uppväxt var traumatisk. Familjen var strängt katolsk och hennes pappa förgrep sig sexuellt på henne, något som tystades ner av mamman. I vuxen ålder levde Niki ut sin frustration. Utställningen visar filmer från när hon skjuter på en tavla med färg och ägg. Skotten orsakar ymnigt blödande sår och de råa äggen stinker. Ett monster av en kletig massa av färg och gegga väcker också uppmärksamhet på utställningen. Niki de Saint Phalle skapade den märkliga figuren 1966 och hade den i sitt sovrum. Frågan är om det var som beskydd eller för att bearbeta sina monster och drakar, som hon själv kallade dem. Hon var den drivande kraften i konstnärsduon. Det är i varje fall det intryck jag får medan jag koncentrerar mig på guidens kulspruteliknande franska under en och en halv timme i öronsnäckan. Jag brukar boka in mig på guidad visning när jag besöker utställningar i Paris, det ger så mycket och är samtidigt en effektiv duvning i franska.
Jean Tinguely hade en ständig ångest inför döden och det är ett ämne som återkommer i de maskiner som han byggde av återbrukat material. Centralt i ett av hans större verk, som upptar ett helt rum, snurrar en damhandväska runt runt i väldig fart. Det är Jean Tinguelys mammas väska och för att bearbeta hennes död skapade han det här verket. När jag ser Jean Tinguelys maskiner i rörelse slås jag av hur mänskliga de ser ut. De snurrar och skakar och skramlar. Mest imponerande är en cirka 4×4 meter stor och 2 meter hög installation som han kallade Ballet des pauvres och som visades första gången på Moderna Museet i Stockholm 1961. Från ett tak hänger bland annat några gamla klädesplagg, en sliten nalle, en degbunke och en lång röd strumpa överdragen på ett plastben. När maskinen kör igång och rör sig kommer alla föremål till liv. De gungar och hoppar och påminner om dansare i ett karnevalståg.
Att Grand Palais ställer ut konstnärerna Niki de Saint Phalle och Jean Tinguely tillsammans med museimannen Pontus Hultén känns som ett ovanligt grepp. Det är spännande. Niki de Saint Phalle och Jean Tinguely är kända för konst som upprörde och bröt mot etablerade normer och Pontus Hultén anammade och tog sig an, fullt ut, allt som de skapade. Sannolikt hade de stora konstprojekten inte kunnat genomföras utan den energi och passion som karaktäriserade deras unika samarbete.
Vad vår guide pratade mycket om på slutet av turen, och som gav väldig mersmak, var det gigantiska cyklophuvud i stål, klätt med speglar, som konstnärsparet uppförde i skogen Milly-la-Forêt söder om Paris. Det 22,5 meter höga huvudet tog femton år att bygga. 1987 skänkte konstnärerna skulpturen till franska staten för att försäkra sig om att den skulle underhållas. När Jean Tinguely dog 1991 kompletterade Niki de Saint Phalle med de sista konstnärliga delarna och 1994 invigdes Le Cyclop av den dåvarande presidenten Francois Mitterand. Nästa gång jag är i Paris så ska jag ta en tur dit!
Skrivet av Jenny von Platen, antikhandlare och Paris-älskare
PS: Mitt Paris vill tipsa om ytterligare bra museum.